Omvärld och tankar

Här kommer ett par bilder från en av höstens utflykter.

Ett gammalt sanatorium för lungsjuka från början på 1900-talet till en bit in på 50-talet. Därefter blev det ett sjukhus för sinnesslöa och psykiskt sjuka i några årtionden innan det åter bytte skepnad och blev en flyktingmottagning för flyende människor från forna Jugoslavien. De senaste 20 åren har det stått tomt högt uppe på fjället med fantastisk utsikt över fjorden nedanför. Många historier sitter i byggnadens väggar.

Efter första världskrigets hemskheter trodde de flesta att något mer världskrig aldrig skulle kunna uppstå igen och vårt lands styrande valde att rusta ned vår krigsmakt rejält. Nästan till samma låga nivå som vi har i modern tid. Sedan kom först en rejäl börskrasch 1929 som rörde om lite i världen och därefter 1933 tog en viss Hitler makten i Tyskland med sitt parti Nazisterna. Det blev en oroligare tid, men det dröjde fortfarande några år innan det på allvar började dra ihop sig till oro. 9-10 november 1938 inleddes Kristallnatten och judar jagades i Tyskland och deras affärsrörelser sattes i brand. Nazisterna som styrde landet drog åt tumskruvarna och året efter bröt andra världskriget ut. Polen invaderades överraskande och blev startskottet på kriget som aldrig skulle komma.
Sverige blev åter tagna på sängen och vår krigsmakt var uselt förberedd och utrustad. När sanningen väl gick upp för landets styrande blev det panik. Vi försökte köpa krigsutrustning utomlands ifrån, men det gick inte alls, då många andra länder också var i stort behov av vapen. Vår statsminister Per Albin Hansson fick gå ut i ett landstal och uttala de berömda orden “Vår beredskap är god”, trots att soldater saknade både uniformer och vapen.
Byggen började lite överallt, att bygga upp en egen inhemsk vapenindustri, så att vi aldrig mer skulle hamna i den prekära situationen igen – att stå utan vapen!
Lyckligtvis lyckades Sverige smöra både för Hitler och Stalin och hålla sig undan kriget, medan folket matades fulla av lögner om neutralitet, alliansfrihet och god beredskap.
Ett av de hemliga byggen som tog form under brinnande världskrig var krutfabriken i Tyfors i Dalarna. Mitt i ingenstans byggdes två anläggningar för tillverkning av krut. Den ena hamnade bland träden väl skyddad i skogen och den andra sprängdes in i berg några kilometer från den första anläggningen. Inlandsbanans betydelse torde ha varit en av anledningarna till att fabrikerna hamnade just här. De var väl gömda i de stora skogarna och det gick snabbt att lasta krut på järnvägsvagnar och frakta det norröver eller sydöver.
Nu i modern tid så återstår mestadels ruiner av anläggningen i skogen även om man ännu kan finna dokument och krutkärl liggandes bland övrigt övergivet bråte. Dagens explosion av utforskande UE:are har dock satt sina tydliga spår. Varje gång stället besöks så har ytterligare vandalisering skett. Mycket tråkigt.
Den andra bergsanläggningen är också rikskänd numera och går samma öde till mötes. Jag tänkte dock lägga upp några bilder från svunnen tid och låta er själva drömma er in i hur det måste ha varit att jobba i det hemliga berget mitt under brinnande krig.

Under efterkrigstiden och fram till 1990-talet var alla kommuner i Sverige enligt lag skyldiga att upprätta en skyddad ledningsplats för det civila försvaret.[1] I en kris- eller krigssituation skulle ledning och samordning av det civila samhället skötas från speciella civilförsvarsanläggningar byggda i skyddande bergrum.

Ovan citat går att läsa från Wikipedia om Civilförsvarets uppgift och anläggningar.

Sedan som vi alla vet så blev det fred på jorden (muren föll och CCCP rasade samman). Paradiset var nära och aldrig mer skulle en bössa behöva avfyras mot någon fiende.
Åren gick, men inte hamnade vi i något paradis…
Skatter höjdes, arbetslöshet skenade och härdsmältor på finansmarknader avlöste varandra med jämna mellanrum. Nya ledare ploppade upp i ny stater och länder som vi aldrig hört talats om tidigare. Det började åter kännas lite kallt. Jag frös. Men det gjorde inte våra folkvalda. De fortsatte fira och leta efter paradisets gyllene portar. Deras mantra var; ju mer vi lägger ned av vårt försvar, både det militära och det civila desto mer fred blir det på jorden. Och vi avrustade så mycket vi någonsin hann med. Allt skulle bort. Krig var fult och en Försvarsmakt tillförde inget vackert. Det var bara något som vi krigsälskare höll fast vid. Muppvänstern var kompisar med borgarna och svek oss alla.

Idag 2016, snart 2017 ser jag fortfarande inte något paradis. Eller också är paradiset något helt annat än den sinnebild vi indoktrinerats med.

Ärligt talat så fryser jag rejält mycket numera och kanske börjar det blåsa kalla vindar även på Rosenbad. För sakta sakta börjar det huttras lite även där. Även om ingen riktigt vågar säga att de fryser ännu.

Krigen avlöser varandra i allt snabbare takt runtom i världen och konflikterna kommer allt närmare vår region här vid nordpolen. Det är inte bara i solstingsländer som det är oroligt längre. Den fredliga framtid vi skulle gå till mötes känns väldigt avlägsen.

Allt detta leder mig till utflykten som gjordes i helgen när en före detta civilförsvarsanläggning besöktes i skogen. En gång i tiden skulle kommunledning och civila myndigheter samlas i denna betongbyggnad byggd långt ned i berget för att leda samhället även i krig och kris. Här skulle män och kvinnor fortsätta styra viktiga funktioner för det civila samhället.

Men på -90-talet tog pengarna slut och paradiset stod för dörren. Alltså övergavs berget och glömdes bort. Pumparna slogs av och avfuktarna slutade fungera. Det imponerande bygget i berget i skogen förföll och glömdes bort av de flesta.

Jag försöker åtminstone återge några bilder på ett av alla glömda/gömda imponerande byggnadsverk som kostat hundratals miljoner att bygga med skattefinansierade medel och som sedan bara lämnades för sitt öde. Det är tragiskt och beklagligt.

Historia som sträcker sig under epoken Kalla kriget, borde få ett bättre öde. Alla dessa vackra byggnadsverk och dess viktiga historia förtjänar så mycket mer ljus. Det får inte glömmas bort och förnekas.

Snart är det vitt på backen igen och då kan det vara passande med lite stämningsbilder från diverse upptäcktsfärder som tidigare gjorts. Säsongen för UE börjar nu och tankning av skogsmullebil gäller, samt oömma kläder och termos med kaffe och smörgåsar. Förutom kameraväskan och GPS och kartor förstås…

Bärigheten är bättre på fryst underlag och här utforskas en gammal igenväxt traktorstig. Någonstans måste kraftledningen ovan leda, vilket väcker nyfikenheten hos mig.

Den som söker han finner, sägs det. Det stämmer väldigt ofta. Hörsägen, skvaller och egen research ger ofta svar på de gömmor som finns där ute. Som här exempelvis. Mitt i skogen så dyker det upp bara.

Gamla gruvor är något som fascinerar. Vårt land har en stolt tradition av gruvindustri och framför allt Bergslagen kryllar av gamla samhällen där hål i marken är mer regel än undantag. Spänningen är som störst när hålet i marken dyker upp som inte många andra vet om eller har besökt på över hundra år. Det är något mystiskt med känslan av att knalla in i historien och leva sig in i hur det var på den tiden när arbetarna kämpade med hacka och spade några hundra meter in i det kolsvarta berget.

Solen når inte värst högt på himlen så här års men den ger i alla fall vackra avtryck när den visar sig.

I snart en veckas tid har jag provat på att använda spårbunden trafik tillhörande SJ ( Statens Järnvägar ), eller vem är det förresten som äger själva rälsen numera efter avregleringen? Är det Banverket eller kanske Trafikverket? Inte en aning faktiskt.
Men jag vet att det morgontåg som jag tar från Degerfors på morgonen mot den kungliga huvudstaden Stockholm i alla fall skyltas med SJs logga och rullar på rälsen.

Tidigare har jag varit lite lätt skeptisk till att använda just tåg som färdmedel med tanke på att de har en himla otur med att få till en logistik och tidtabell som håller, trots att de haft snart 150 års prövotid för att just kunna få till det.
Detta har jag stor inblick i, då jag i min tidigare profession som taxiförare ofta fick hantera problemet som den spårbundna trafiken skapar. Det var uppretade kunder som fick ta taxin och betala dyrt, när tåg helt plötsligt inte kom alls och var inställda. Var de inte inställda på grund av höstlöv, blåst, varmt väder, kallt väder, regn, vinter, sommar eller rent utav nedrivna kontaktledningar, så fanns det ytterligare tusen andra skäl till att de inte kom alls, eller i tid heller för den delen.

Hur som helst så ger jag mig fan på att ge detta sätt att förflytta sig med, en chans under en månads tid. På något sätt skall jag trots allt ta mig till och från Stockholm varje dag.
Motorcykel som är det fordon jag helst använder känns väl si sådär i decembergråa och regniga Sverige. Visst ger det fordonet mest investerad valuta tillbaka i form av körglädje och frihet, samt oerhört tidsvinnande jämfört med många andra transportmedel, men det får nog vänta tills våren närmar sig.

Första dagen är det med viss nervositet som jag inväntar tåget på Degerfors Järnvägsstation. Avgångstiden är 07.01 och med stor spänning inväntar jag det tåg som jag ska med. Det dyker upp endast fem minuter efter tidtabell, vilket jag tycker är grymt fantastiskt bra. Väl på tåget och med min sittplats intagen finns inget att klaga på. Det är varmt och ombonat och alla vi pendlare sitter snälla som lamm och jobbar, i våra egna världar. Somliga förbereder sitt föredrag de skall hålla under dagen, andra förbereder något viktigt möte och jag exempelvis kan jobba med skrift i lugn och ro i nästan nittio minuter på morgonen. Effektivt, som fan!

På eftermiddagen använder jag samma direkttåg och det avgår kl 17.10 från Centralen.
Även om utfallet inte är statistiskt säkert med så få resor hittills, så ser det inte ut att vara stabilt säkert med just den avgångstiden.

Egentligen är väl inte tanken att klaga över detta sätt att resa, då man trots allt slipper vara vaksam i trafiken själv, utan bara kan koppla av, eller som i mitt fall jobba. Men ändå vill jag ge den reflektion som jag gör när jag reser.
Det är lite roande, när man väl är ombord och slipper stå ute och frysa, att lyssna till trafikinformationen på tåget.
” Vi ber om ursäkt för vår försening, men just nu beror den på en nedfallen kontaktledning vid Stockholm Södra”
” Vi ber om ursäkt för förseningen, men vi ligger just nu bakom långsamtgående transporttåg”

” Vi ber om ursäkt för vår försening, men idag har vi bara två fungerande motorer istället för de fyra vi normalt har.”

” Vi ber om ursäkt för vår försening, men det är mycket trafik framför oss och vi kan inte köra förbi ännu”

Jag kan faktiskt tycka att det är roande och sitta i tåget och lyssna till denna information och fortsätta arbeta. Men jag ser hur många av medresenärerna blir stressade och tittar på sina klockor och skruvar sig i sätena. Hoppas att jag kan fortsätta och känna lugnet och inte själv bli sönderstressad av något som jag ändå inte kan påverka. Det är bara att fortsätta och gilla läget och analysera vidare.

Er Testchef på BIKE

Christer Miinin

Den förmodade leveransen utav det franskbyggda Mistralskeppet till Ryssland skjuts ännu en gång på framtiden. Oktober gällde först, sedan början på november och senaste budet var den 28 november, men ännu är inget datum officiellt utsett.

Möjligt är det så inofficiellt och Holland och Putin kanske är helt överens i frågan, vem vet?

Oavsett så är det en utav alla känsliga politiska frågor som inte löses över en kopp kaffe i regionen och affärerna som har med Ryssland att göra.

Läget är bekymmersamt för oss grannar till den stora björnen och har blivit alltmer frostigt under detta år.

Det som aldrig skulle komma tillbaka och kunna hända igen med Kalla Kriget och två storblock, öst och väst, visar åter igen att historien alltid upprepar sig!

Precis nu som då begår vi samma misstag om och om igen.

Efter första världskriget sa ledare i vårt land och även andra länder att något mera storkrig kommer aldrig att ske.

Nedrustandet skedde i rasande takt och försvar behövdes inte.

Sedan 1939 när historien inte blev som man hade väntat sig så var det förstås försent!

Många var de länder som blev tagna på sängen och totalt överraskade och överkörda. Hade inget annat än att kapitulera direkt.

Sverige lyckades undvika att bli ockuperade av främmande makt genom skickligt politiskt spel där folket blev lurade gång efter annan, men vi slapp åtminstone få landet sönderbombat.

Under 2000-talet var det så dags igen.

Nedbrytningen av den försvarsmakt vi byggt upp under -50-60-70-talen för att just aldrig mer behöva krypa till korset igen och lita på tur och diplomati och annat mygel, skedde nu i en aldrig tidigare sedd takt.

Allt skrotades ut och såldes av och värnplikten avskaffades helt. 93% reducerades försvaret med mot hur den tidigare såg ut.

Inte vaknade vi ens upp 2008 när Ryssland gick in i Georgien med militära medel för att säkerställa de fortsatta ryska intressena i och över landet.

Våra politiker la i ännu högre växel för att hämta pengarna från försvaret och leka med i övriga budgeten för landet. Så smidigt….. Varför ha en försäkring?! Det är ju bara om det blir krig som ett försvar behövs! Och kriga vill ju ingen, verkade alla tro.

De fåtal soldater som fanns kvar fick i uppgift att verka i Afghanistan och andra länder långt bort från Nordpolen och likaså blev den nya inriktningen på krigsplaner och strategi. Köpa in lite helikoptrar och Humvees från jänkarna och snacka engelska istället för svenska som anropsspråk blev på modet.

Här hemma ombildades det tidigare Hemvärnet med sina då över 100.000 man och kvinnor till De Nationella Skyddstyrkorna och reducerades ned till ca 22.000 personer.

Uppgiften blev att verka för Totalförsvaret och kunna bidra med assistans till samhället vid behov som tex, översvämningar och skogsbränder.

Sedan reducerades även den uppgiften och Totalförsvaret försvann och idag är det faktiskt så tokigt att den enskilde medborgaren är själv skyldig att kunna ta hand om sig själv och överleva. Samhället har inte resurser för detta längre.

Du får själv ransonera din mat, bygga skyddsrum, inköpa gasmask, samla ved för att inte frysa ihjäl när strömmen går, bunkra vatten att dricka mm mm.

Samhället är idag inte dimensionerat för något utav detta som tidigare var en självklarhet! Förr läste man i telefonkataloger och på Anslagstavlan på Kanal 1 ( av två kanaler ) hur man skulle agera och vart man skulle ta vägen “När kriget kommer”.
Idag saknas bränslelager. Oljebergen för att vårt land skulle klara sig några månader är borta sedan länge. Livsmedel och mat finns för två dagar i våra affärer, därefter svälter vi.

Sist men inte minst spelar det faktiskt ingen roll om det fanns mat och bensin att köpa, då vi idag lever i ett kontantfritt samhälle. Alla inköp görs med kort runtom och när de första sabotageförbanden gjort sitt så finns ingen el och reservkraft till dessa funktioner alls och därmed är det problemet löst.

Är detta en negativ bild jag beskriver? Inte alls. Det är den verkligheten som vi just nu befinner oss i och den sker runtomkring oss. Kolla Ukraina! Läs om de olustiga kränkningarna och kidnappningarna som sker i Estland och Lettland.

Leta även fram tidningar och läs de artiklar som ni valde att hoppa över tidigare, om just u-båtsjakten och flygkränknigar som sker regelbundet över vårt land, så inser ni att det är en bra mycket kallare värld vi hamnat i på mycket kort tid. Egentligen utan att någon reagerat alls.

/ Christer