Bergslagen består av ett stort område med numera insomnande samhällen. I ett av de samhällena finner man denna hyreslägenshetslänga.
En gång i tiden bodde här säkert lyckliga familjer där en eller kanske bägge vuxna jobbade i gruvan som fanns i byn.
Hårt arbete under veckorna och tuffa fester på helgerna, för så var livet på bruksorterna då som än idag. Man ger järnet på jobbet för att därefter ta sig en rejäl fylla när ledigheten kommer. Det sitter i väggarna i de flesta mindre brukssamhällena och något man bara förväntas göra.
Gruvorna försvann när konkurrensen från utlandet ökade och råvarupriserna föll. Till slut tvingades de mindre företagen lägga ned helt och hållet. En period gick det att bo kvar i byn men allteftersom folk tvingades flytta för att hitta andra arbeten så somnade näringslivet på orten in. De som inte orkade eller kunde flytta på sig blev kvar i en allt tristare tillvaro. När det inte finns något annat att göra än att dricka för att bedöva tristessen slutar det sällan väl. I dessa lägenheter bodde det säkert drivna familjer i början, för att senare ersättas med ungkarlar och andra bidragstagande hyresgäster. Slutligen klarade inte ens ägaren till fastigheten av att underhålla det mest elementära och förfallet slog ett järngrepp kring fastigheten. Inga hyror in blir ofta inget bra.
Idag kan man gå runt i huset och föreställa sig hur livet en gång tett sig på orten. Det är något vemodigt med den känslan samtidigt som det är oerhört intressant. Man önskar höra historier berättas från de falnande tapeterna som sakta ger upp kampen mot moder jords återtagande.
Många livsöden… förhoppningsvis några rejält lyckliga, men troligtvis många oerhört tragiska…
