Det är inte varje dag man känner sig betydelsefull här i livet, men idag var en sådan.
På morgonen satt jag framför datorn och hade precis påbörjat bloggandet och tankarna for runt i skallen på vad som tyngde mitt hjärta mest för stunden. Då plötsligt ringer mobilen. Det är min chef i HV ( Hemvärnet ) som undrar om jag är ledig och kan rycka ut och hjälpa polis och samhällsväsendet med att leta efter en försvunnen 55 åring norr om Karlskoga.
Givetvis släpper jag allt annat och kastar på mig grönkläderna och rivstartar bilen.
Tillsammans med flera av mina kollegor, hundförare, mc-ordonannser och polisen letar vi i områden kring trakterna där mannen bor och senast setts röra sig.
Man vet aldrig hur ett eftersök kommer att sluta, men någonstans hoppas man att insatsen skall komma till nytta och få ett lyckligt slut.
Helikoptern spanade från ovan över stora områden, polisen åkte i sina bilar på större vägar och knackade dörr, vi i HV sökte av mindre vägar och stigar samt den mer eländiga terrängen.
Plötsligt under eftermiddagen sprakar det till i den radion som jag hade på mig. Det var en utav våra hundförare som hade fått vittring och tagit upp ett spår. Kort därefter påträffades mannen och visade sig vara vid god hälsa och oskadd.
Det går nästan inte att beskriva den lycka man känner när en insats slutar på detta sätt. Livet får en mening. Förhoppningsvis gläds många andra också över det positiva resultat som den samordnade insatsen gav mellan polis och HV.
För mig personligen var det mycket tillfredsställande att känna att man gjort något på riktigt. Dessutom glädjer det mig också att se att trots besparingar och neddragningar av försvaret så fungerar i alla fall den frivilliga verksamheten tillsammans med polis på ett ypperligt sätt.
En dag som denna lever jag igen………..
/ Christer
